UNF hade i helgen som var DSS (distriktsstyrelsesamling), 120 UNF:are, en fullspäckad helg, improvisationsteater som gjorde att jag skrattade så jag grät. Många skratt även utan improvisationsteater, mycket klokhet som ryms i alla dessa fantastiska ungdomar. Jag kan inte låta bli att imponeras, känna stolthet och glädje. Jag är en del av något fantastiskt. Något oerhört bra. Men jag känner också att jag börjar bli färdig med UNF, jag känner att jag vid kongressen 2013 i Borås med gott samvete kan lämna UNF. Då avgår jag ur mitt utskott, jag kommer inte kandidera till FS igen för jag är för gammal utan jag kommer lämna UNF och fortsätta kampanen på ”the dark side”. Men fram tills dess kör vi hårt för att skapa en nyktrare och bättre värld!
Jag har haft en fantastiskt fin valborg. Jag fick mysa hos min fina storasyster Elin i Örebro, njuta av 2 fina vårdagar, god mat, glass, kärlek, syskonbarn, sång och musik och samtal om det som varit. Igår kväll åkte jag och Elin tillsammans med bebis Amanda på valborgsfirande i Rinkaby kyrka. Elins kör sjöng vackert i kyrkan men jag hörde tyvärr inte så mycket då bebis behövde sova och detta krävde en promenad. Men sen sjöng Elins kör vid brasan och jag fick äntligen se våren göra sitt officiella intågande när elden tog fyr, detta till tonerna av vacker vårsång och fågelsång. För mig betyder majbrasa att våren officiellt är här. Äntligen. Jag har längtat. Det har varit en mörk och kall vinter trots att den har varit underbar på många sätt men nu behöver vi vår och därmed hopp om livet. Det är fint att se att Amanda är pigg och glad trots sitt allvarlig hjärtfel, hon är 3 månader gammal och har redan opererat hjärtat en gång. Jag är också nöjd att jag fick uppleva ett relativt nyktert valborgsfirande, jag avskyr att valborg ger så många människor en ursäkt för att supa. Det är inte rätt, speciellt inte när barn drabbas av vuxnas jävla supande… Jag förstår inte hur föräldrar kan vara full inför sina barn. Jag gör verkligen inte det.
Någon frågade hur det gick med mitt dejtande, det som har pågått i rätt så precis 10 veckor idag. Det fick ett rätt sorgligt slut på tåget hem idag. Jag blev less och skrev i ett SMS sas om det var, att jag inte orkade ta alla initiativ till att vi skulle ses. Och han ringde mig sa att han tyckte om mig men inte tillräckligt mycket för att faktiskt vilja ta några initiativ, vi pratade en stund, jag sa som det var att jag tycker fruktansvärt mycket om honom, han sa att han inte vill ses så ofta, jag sa att vi inte sågs ofta, jag sa att bollen ligger hos honom. Han måste vara ärlig, tycker han inte om mig så ska vi inte ses, han sa att han tycker om mig men inte tillräckligt mycket för att ta några initiativ, det var alldeles för många långa tysta pauser. Jag la på och skrev ett SMS om att jag inte orkade börja gråta på tåget men att jag hoppades han träffade någon som faktiskt gjorde att han ville ta initiativ. Jag fick ett svar som handlade om att jag var fantastiskt fin, att han önskade att hans känslor var med på hur bra han trodde jag skulle vara för honom, att han hoppades att jag hittade någon som hade vett att uppskatta mig för jag är något alldeles extra, han skrev att han var uppriven och han skrev bland annat i det sista SMS:et ”Du är faktiskt enastående, och jag är emotionellt dum i huvudet. Det är allt. Kram”. Jag vet inte riktigt vad jag tänker om det här. Jag känner mig tom, jag känner mig lite arg… Arg över att han inte kunde vara ärlig och ta tag i diskussionen som jag inte vågade ta tag i för jag visste vad svaret skulle bli. Arg på mig själv för att jag drog ut på det för att jag inte ville höra svaret jag visste skulle komma. Ledsen för att jag verkligen trodde det kunde bli något, ledsen för att jag verkligen hade äkta känslor. Upprörd för att jag har investerat tid och känslor i någon som i ett tidigt skede kände att det där lilla sista saknades. Ledsen över att det inte berodde på att det inte fanns några känslor, ingen attraktion eller för att jag jobbar för mycket. Allt fanns… Bara inte det där lilla sista hos honom som faktiskt gjorde att han ville ta ett initiativ och träffa mig spontant. Och det avgjorde i slutet det hela.
Jag har insett att jag längtar bort. Jag har också insett att ingenstans längre känns hemma. Det är lite tröttsamt att ständigt vara malplacerad. Jag vill också hitta hem.
